Andra dimensionen

När jorden för länge sedan började bebos delades planeten in i sju domäner – Rävskogen, Björnberget, Tigertundran, Skorpionöknen, Reptilfloden, Sjakalstäppen och Hajkusten – och sju domänförvaltare fick ansvar för varsitt av dessa områden. Från sin Övre dimension skulle de hjälpa och stödja människorna. Tyvärr visade det sig att flera – nästan alla – av dessa förvaltare berusades av maktbegär och började sträva efter mer kontroll än de hade tilldelats. De började kräva trohet och lydnad av dem som de skulle hjälpa, och tog till allt våldsammare metoder för att dyrkas i stället för att tjäna.

Därför infördes en extra dimension mellan den Övre och den Undre, en sorts buffert, för att minska förvaltarnas inverkan på människornas liv. Då började man också prata om Första, Andra och Tredje dimensionen. Den som vistades för länge i denna nya Andra dimension smittades av dess atmosfär och blev allergisk mot Första dimensionens levnadsvillkor. Domänförvaltarna i Tredje dimensionen fortsatte ändå i sin strävan att härska, men nu strandade de flesta försök i Andra dimensionen, som blev en sorts avstjälpningsplats för deras storhetsvansinne.

Domänförvaltarna är till sitt ursprung andeväsen som kan ses sväva omkring som en mörk gas eller dimma. De har förmågan att kommunicera utan ord och kan förflyttas sig långa sträckor på kort tid. För att domänandarna ska kunna interagera med människor och använda händer och fötter måste de ha ett skal att vistas i. När en domänande övertar ett skal måste det ske när kroppens riktiga ägare sover eller är medvetslös. Då knuffar de undan den ursprungliga anden till ett hörn av hjärnan, där den kan kontrolleras och hållas kvar. Sällan märker skalet ens att det bytt ägare. Att ta över en kropp som är fullt vaken är i praktiken omöjligt.

Om en domänande måste lämna sitt skal tar skalets egen ande över, såvida inte domänanden matat sitt skal med sömnrot. Sömnroten är en medicinalväxt som gör att skalets ursprungliga ande hålls i dvala några timmar, så att domänanden utan problem hinner återvända.

Till en början var alltså tänkt att vissa djur skulle bistå domänförvaltarna i deras uppgift att förvalta och ansvara för jordens befolkning, och dessa djur gavs speciella egenskaper för att enkelt kunna kommunicera med människorna – bland annat förmågan att känna av människors tankar. Inte läsa dem – känna av. Dialogdjuren valdes ut enligt sina naturliga egenskaper. De vita örnarna skulle vaka över luften, rävarna över skogen, schakalerna över stäppen och så vidare, men vissa miljöer krävde speciella egenskaper. Därför designades till exempel de jättelika vattenormarna att sköta oceanerna, som med sina stormar och andra utmaningar krävde inte bara storlek och styrka utan även flexibilitet och en god förmåga till anpassning.

När de flesta av domänförvaltarna sedan spårade ur och började söka makt i stället för samarbete förändrades situationen. En del av de vita örnarna ville hålla sig till ursprungsplanen och hjälpa människorna, medan andra föredrog domänförvaltarnas linje. Dessa sistnämnda örnarna antog småningom en allt mörkare färgton, för att slutligen bli helt svarta – maktens färg. Samma uppdelning skedde bland i princip alla dialogdjur. En del följde sina maktgalna domänförvaltare, medan andra ville måna om människornas bästa.

Till en början fanns det en naturlig växelverkan mellan Övre och Undre dimensionen, men i och med att Andra dimensionen infördes blev gränserna mellan dimensionerna svårare att passera. Dock utvecklade domänförvaltarna och deras underhuggare verktyg för att dra upp snitt mellan dimensionerna, verktyg som utnyttjade de egenskaper som bland annat örnarna tilldelats.

Men alla snitt var inte gjorda för hand. Ibland kunde det också uppstå spontana öppningar mellan dimensionerna, så kallade revor. Dessa revor kunde uppkomma var som helst och vara av varierande storlek. Gemensamt för snitten och revorna var att de drog ihop sig av sig själva och försvann efter ett tag. Den största kända revan finns i Bermuda-triangeln. Den sväljer hela fartyg, men eftersom fartygen aldrig lyckas återvända till Första dimensionen, är det få som vet att den finns och hur den fungerar. Och de som känner till den befinner sig alla i Andra dimensionen. Därifrån är det svårt att meddela sig med och varna människor i Första dimensionen.

Andra dimensionens atmosfär med sin svavelliknande lukt är en annan del av bufferttänket. Den som vistats där tillräckligt länge ska inte kunna överleva i Första dimensionen. Detta är i första hand ett sätt att skydda människor från de hybrider och monster som domänförvaltarna försöker kuva mänskligheten med. Tyvärr får Andra dimensionens atmosfär samma effekt på de människor som ofrivilligt hamnar där. Därför går det inte att återvända, om man väl befunnit sig i Andra dimensionen en längre tid. Däremot går det utmärkt att komma tillbaka om besöket varit kort.

En annan effekt som skillnaderna i atmosfär medför är att människor från Första dimensionen till en början är så gott som osynliga i Andra dimensionen. Så länge man håller sig stilla och tyst klarar varelserna där inte av att upptäcka en. Varför det är så här är oklart, men det är den mest användbara egenskapen som människor från Första dimensionen har.

I Andra dimensionen stöter du på djurhybrider, som är konstiga kombinationer av olika djur och som har mer eller mindre monstruösa drag. De är antingen framavlade av renodlade rovdjur för att bli farliga eller dna-preparerade för att bli stora, riktigt stora. Hybridmästaren på Björnberget är en ivrig uppfödare av hybridmonster, men han är långt ifrån ensam. På andra håll i världen har domänförvaltarnas hjälpredor ägnat sig åt precis samma sak, som ett sätt att kuva människor i Andra och Första dimensionen. Det är därför som jägarna kan berätta om äventyr där skogarna och haven varit fyllda av konstiga – och farliga – djur, även på andra platser än kring Björnberget.

En hybrid framavlad i Andra dimensionen har dock små möjligheter att överleva i Första dimensionen. Svavlet i atmosfären påverkar även djur i negativ bemärkelse och gör att de inte klarar en anpassning där. Däremot kan de rovdjur som är renrasiga klara sig i Första dimensionen, om de inte vistats för länge i Andra dimensionen.

I Första dimensionen finns allt det som vittnar om mänsklig närvaro – hus, vägar, gatlampor, glasskiosker och skateboardramper. Där kan man röra sig fritt utan att riskera att bli anfallen av monster med klor långa som hockeyklubbor eller med gift som på några sekunder bränner hål i en pansarvagn.

I Första dimensionen kan man lugnt lägga ut Lillan att sova i barnvagnen på terrassen och man tar tryggt cykeln upp till skolbussen och tillbaka. I Första dimensionen kan man bege sig långt in i skogen, för att plocka bär och svamp, utan att vaksamt behöva titta sig över axeln hela tiden. Och man kan sitta på en spegelblank sjö och meta abborrar utan risk för att uppslukas av gigantiska havsormar.

Andra dimensionens natur och topografi är så gott som identisk med den i Första dimensionen, där skogar, sjöar, vattendrag, myrar och ängar ser likadana ut men där levnadsvillkoren helt dikteras av de odjur som hybridmästare och andra slussar in dit. För människorna där finns det inget utrymme för inre stridigheter. Om man inte samarbetar är man snart lika rökt som en sik i Fiskar-Lasses rökugn.

Och man håller sig i rörelse. Stannar man länge på ett ställe drar man till sig onödig uppmärksamhet bland allsköns varelser. De hus som finns är stabila och placerade på mycket skyddade platser. Det går förresten bra att lära sig att leva med svavellukten stickande i näsborrarna. Småningom märker man den inte ens.